28/10 1999 - Torsdag kl. 02.00
På morgonen två dagar över tiden.
Har haft värkar/sammandragningar under hela dagen, alltså den 27/10,
som blivit värre under kvällen. Efter klockan fem den 27:e fick jag
även ont i ljumskarna - ungefär som mensvärk — och värkarna har
kommit med 7 minuters mellanrum (mer eller mindre) i ett antal timmar nu.
Har även fått en mindre blödning med slem.
Det kan väl antingen vara slemklumpen som släppt eller åxå en teckningsblödning.
Ringde till förlossningen för att höra efter, BM där sa att allt lät normalt
och att det hela hade startat igång. Hon tyckte att jag skulle gå å lägga mej
och vila så jag ska försöka följa hennes råd. Inte det lättaste antar jag.
Jag tror inte riktigt på det hela än, vågar inte tro att våran
tjej ska komma snart. Det är säkert för-värkar som vanligt.....
Jag önskar att vattnet kunde gå, då finns det ingen tvekan om att det
verkligen är något på gång. Ska försöka vila nu.
Fortsättningen har jag skrivit efter förlossningen i samma dagbok,
när Saga är 7 veckor gammal.
Jag försökte vila, men smärtan tilltog och tiden mellan
värkarna blev kortare. Vid 6 tiden på morgonen åt jag gröt —
jag ville ju vara duktig och ladda upp inför det som skulle komma.
Efter det väckte jag sambon och sa åt honom att nu var det dax....
Gå upp och ät nått!!!!
Jag tog ett bad och försökte slappna av under värkarna. Inget hjälpte.
Värkarna kom nu med mindre än 5 mellanrum.
Jag kräktes upp min frukost i handfatet.....
Jag började bli rädd för smärtan tilltog något så enormt.
Jag ringde till förlossningen. BM sa nu att jag var välkommen in
för en kontroll. Då blev jag säker på att själva förlossningen inte startat.
Kontroll???? Jag skulle alltså bli hemskickad sen!!
Jag ringde efter min mamma som kom och skjutsade oss till BB.
Jag kräktes och skrek och hade mej i bilen, kunde inte sitta på något
bekvämt sätt. Hela tiden var smärtan där... så fort jag ändrade ställning
kom en ny värk. Min mamma har nu berättat efteråt att hon trodde att vi
aldrig skulle komma fram till BB i tid. Jag kunde inte stå upp när vi kom
fram utan hängde på mamma.
En plågsam undersökning visade att jag var öppen 5 cm.....
Halva jobbet var gjort! Klockan var 08.30 nu.
Jag behövde inte åka hem, jag fick stanna!
Jag fick göra en CTG-remsa och sedan duscha. Sedan fick vi komma in i
vårat förlossningsrum, det rum där Saga sedan föddes i!
Jag provade lustgas men det funkade inte alls, jag försökte och försökte
men det enda jag kunde göra när en värk kom det var att skrika....
det gjorde något så fruktansvärt ont, jag var helt övertygad
om att jag skulle dö...... Det beslutades att jag skulle få en
epiduralbedövning. Vilken lättnad!!!
När den väl var lagd, lugnade sej smärtan och krafterna kom tillbaka.....
Nu skulle det födas barn här - jajamen!!!
Humöret var på topp och vi längtade efter vår lilla tjej.
Klockan 11.00 syndes Sagas huvud och jag trodde då att det
bara var typ en halvtimme kvar. Kunde man se huvudet så var det
väl inga probelm! I själva verket låg 4 timmars krystande framför mej...
Epiduralen hjälpte ju inte mot själva framfödandet!
Helvetet var snart tillbaks! All ork var slut, all vilja var slut
och jag skrek: Nu räcker det! Jag vill gå hem nu!
15.02 helt plötsligt ploppade hon ut!
Ingen verkade beredd.... hon bara kom ut i en enda krystning.
Den lilla krabaten hamnade på min mage och tittade förskräckt
upp under handduken. Vad liten hon var!!!!!
Så småningom belönades de stolta nyblivana föräldrarna
med choklad och smörgåsar! Nyblivna Pappa Marcus gick ut och ringde
alla och fick då även veta att han fått jobb! Vilken lyckodag!
